Dexter har ordet
Jag heter Dexter. Jag är Kromis. Och jag har faktiskt ett ganska härligt liv!
En berättelse om färgglada bandage, märkliga pyjamasar, veterinärer, bergstoppar och om att livet kan vara alldeles fantastiskt – även när det ibland krånglar.
Hej alla Kromiskompisar, mattar och hussar!
Dexter här!
Jag har förstått att husse har berättat en del om mig på sistone. Tydligen har jag blivit lite av en kändis, fast kanske inte riktigt av de anledningar jag själv hade valt.
Jag hade nog hellre blivit känd för min förmåga att hitta godsaker, min imponerande uthållighet på promenader eller möjligen för min charm. Den sistnämnda är för övrigt ganska välutvecklad, om jag får säga det själv.
Men nu har husse bett mig att berätta lite om mitt liv. Och eftersom jag ändå ligger här och håller koll på vad han gör vid datorn tänkte jag att det kunde vara dags.
För det har faktiskt hänt en hel del.
Det började med en sten. På helt fel ställe.
Förra året upptäckte mina människor att allt inte riktigt stod rätt till när jag skulle kissa. Det visade sig att jag hade fått något som heter urinsten av sorten struvit.
En sten! Inuti mig!
Jag som annars brukar vara ganska noga med att lämna stenarna ute i naturen.
Det blev veterinärbesök, undersökningar och en massa konstiga ord som jag inte riktigt förstod. Till slut sa man att stenen behövde opereras bort, som tur är träffade jag en "vettis" som tyckte att jag minsann kunde käka bort den, sagt och gjort, slut på allt förmodligen dåligt godis och in med både nytt godis och nytt foder, antiurinsten, wow, 100% resultat, käkade bland annat bort en sten som var 1 cm i diameter. Kompisar där ute, bra o veta att ni kanske ska voffa till och ifrågasätta kanske ibland lite snabba beslut, den här gången slapp jag ju helt det där konstiga med att opereras, skönt.
Och det var i den här vevan min karriär som modehund började. Om man med det kan väga in alla dom olika färgerna på bandagen man tvingas bära efter alla prover, kolla fotonona!
Nåväl. Stenen försvann, bandagen tog slut och livet återgick så småningom till det normala.
Trodde jag.
En dag blev allting väldigt konstigt
I maj hände något som jag själv inte riktigt kan förklara.
Jag fick mitt första krampanfall.
Jag minns förstås inte allt som hände, men jag har förstått att husse och matte blev väldigt rädda. Det blev veterinärbesök, undersökningar och så småningom ett nytt anfall.
Det visade sig att jag har epilepsi.
Husse har berättat om det här tidigare, och jag vet att många av er har hört av er och skickat fina hälsningar. Det har gjort mig och mina människor väldigt glada. Tack för det!
Själv försöker jag ta det hela med en viss Kromisfilosofi.
Jag vaknar på morgonen, sträcker på mig, undersöker om det finns frukost och kontrollerar att någon har förstått att det är dags att gå ut.
Jag är fortfarande Dexter.
Visst behöver jag ta medicin, morgon och kväll, och visst håller mina människor lite extra koll på mig. Men däremellan finns ju hela livet!
Och det tänker jag inte missa.
Det där med mat och mediciner...
Nu ska jag berätta något som husse kanske inte uppskattar.
Jag är faktiskt ganska kräsen.
Inte när det gäller allt, förstås. Riktigt goda saker brukar gå alldeles utmärkt. Men det där med att äta samma torrfoder varje dag kan väl knappast vara meningen med livet?
Under sensommaren och hösten blev det dessutom lite extra besvärligt.
Veterinärerna upptäckte i alla prover omkring epilepsin att mina levervärden inte var som de skulle. Det blev nya undersökningar, mediciner och olika preparat som tydligen skulle hjälpa mig.
Problemet var bara att min mage inte alls uppskattade allt detta.
Jag började må illa, kräktes och tappade ibland lusten att äta. Och då menar jag verkligen att jag inte ville äta – inte ens när husse försökte förhandla med mig.
Det blev kokt fisk, potatis, morötter och diverse andra erbjudanden från köket. Ibland tackade jag ja. Ibland tyckte jag att kökschefen kunde anstränga sig lite mer.
Jag märkte att mina människor blev bekymrade.
Det är faktiskt inte särskilt roligt att må dåligt, inte ens för en ganska tuff Kromis.
Men så kom bättre dagar. Maten började smaka igen, promenaderna blev trevligare och jag fick tillbaka lusten att hålla reda på allt som händer omkring mig.
Charlie, veterinären och mysteriet med den försvunna tiden
Jag har träffat ganska många veterinärer vid det här laget. En av dem heter Charlie. Han verkar vara en trevlig människa, men jag har märkt att när husse och matte säger att vi ska träffa Charlie så händer det ofta lite märkliga saker.
En gång fick jag sova fast jag inte alls hade planerat att göra det. Och när jag vaknar har någon tagit prover, undersökt mig eller gjort något annat som tydligen är väldigt viktigt.
Den här gången handlade det om min lever och en massa prover. Det har också pratats om leverbiopsi, vilket låter som något jag helst överlåter åt människorna att förklara. Jag tycker nog att det räcker med att konstatera att jag har blivit väldigt väl undersökt. Och att jag fortfarande föredrar promenader framför väntrum.
Dags för bandage igen, inte bara ett vanligt, diskret bandage, utan en hel kollektion i olika färger. Husse och matte fotograferade förstås alltihop. Jag misstänker att de någonstans började se mig som en vandrande färgkarta.
Sedan kom tratten. Har ni någonsin försökt navigera genom ett hem med en stor plaststrut runt huvudet? Det är inte alldeles enkelt. Möblerna står plötsligt på fel ställen, dörröppningarna blir smalare och det är märkligt svårt att se värdig ut.
Som om det inte räckte fick jag dessutom en operationsbody. Husse kallade den pyjamas. Matte gick och nynnade på en sång, bananer i pyjamas, mycket pinsamt
Jag är fortfarande inte helt säker på att den klädde mig, men jag kan tänka mig att några av Kromistjejerna kanske tyckte att jag såg ganska stilig ut.
Själv föredrar jag min naturliga päls.
Men hallå – jag har ju ett liv också!
Nu kanske ni tror att jag tillbringar mina dagar hos veterinären.
Inte alls!
Jag har faktiskt ett ganska spännande liv.
Jag åker båt, följer med i husbilen, upptäcker nya platser och vandrar med husse och matte.
I somras var vi bland annat uppe bland bergen i Italien. Fantastiska dofter, nya stigar och utsikter som människorna verkade väldigt imponerade av.
Själv var jag mest intresserad av vad som fanns bakom nästa krök.
Fast jag ska erkänna en sak.
Det är ganska jobbigt att gå i berg.
Särskilt när man har fyra ben och de där tvåbenta människorna envisas med att fortsätta uppåt. Jag försökte ibland förklara att det kunde vara trevligt att bara sitta ner och njuta av utsikten.
Men nej då. Vidare skulle vi!
Båtlivet är faktiskt lite mer avslappnat. Där kan man ligga och spana, känna alla spännande dofter och hålla ordning på besättningen.
Jag har även ett arbete att sköta. Jag följer med husse på jobbet, övervakar verksamheten och ser till att han kommer ut på sina promenader.
Det sistnämnda är nog min viktigaste arbetsuppgift.
Och trots allt som hänt har vi haft mängder av fantastiska dagar tillsammans.
Dagar när jag springer, nosar, busar, vilar i solen och bara är hund.
Det är faktiskt de dagarna som är flest.
En liten hälsning från mig till er
Husse säger att jag ska avsluta med något klokt.
Det är lite orättvist, tycker jag. Han är ju ordförande och borde kunna sköta sådant själv.
Men jag har förstått en sak.
När jag blev sjuk var det många människor som brydde sig. Och när husse berättade om min epilepsi fick han höra från andra som också hade erfarenheter att dela med sig av.
Det gjorde honom både glad och lite rörd.
Jag tror faktiskt att det är bra att människor pratar med varandra.
Om oss hundar, om sådant som är roligt och om sådant som ibland är svårt.
För vi Kromisar är ju fortfarande samma fantastiska hundar, även om vi någon gång behöver medicin, en konstig pyjamas eller lite extra omsorg.
Och vet ni vad?
Jag tänker fortsätta åka båt, vandra i skogen, följa med husse och matte på äventyr och njuta av livet.
Jag tänker fortsätta vara nyfiken, lite envis och ganska bortskämd.
För jag är Dexter.
Jag är fem år, jag är Kromfohrländer och jag har ett väldigt bra liv.
Även om det ibland blir lite väl många besök hos Charlie.
Nosbuffar till er alla!
Dexter
Livsnjutare, äventyrare, deltidsmodell och heltids-Kromis
P.S. Om någon undrar vilken färg på bandaget jag trivdes bäst i, så kan jag meddela att jag fortfarande föredrar att vara utan. Men pyjamasen kanske jag sparar till nästa Kromisträff. Man vet aldrig vem man träffar.