Kromfohrländerns ursprung och lite av dess historia.

Kromfohrländerns historia sträcker sig inte tillbaks till forntiden, inte heller är den en produkt av genetiska ambitioner.  Rasen kom till av en ren tillfällighet.
Året var 1945, i slutfasen av det andra världskriget. En dag såg man en smutsig, ovårdad och utmärglad hund ströva omkring genom skogarna i Siegerland i området Kromfohr. Man kan fortfarande finna dessa namn på gamla tiders kartblad. I dessa skogar stötte Ilse Schleifenbaum på denna hund och tog med honom hem. Hunden hade hoppat ner från en amerikans lastbil. Amerikanska soldater hade haft honom som maskot på sin framryckning genom Tyskland.
Efter det att hunden badats och utfodrats fick man tillfälle att studera honom. Det var tydligt att det var en Griffon, en fransk sådan. I en stambok från Griffonklubben år 1905, hittar man bilder av griffonhanen Zillo-Helmhof som fått en korrekt bedömning. Genast får man intrycket av en förstklassig hund. Han beskrivs som vit med bruna fläckar på huvud och kropp. Begreppet griffon är för oss mångtydigt, här menas Griffon vendée. Inte den belgiska Griffon som tillhör dvärghundarna. Man kan finna rasen längs med hela den franska atlantkusten, i olika storlekar och för det mesta vit och ljusbrun. Ordet Griffon är gaeliskt och betyder egentligen bara krushåriga.
Peter som den upphittade hunden kallades för, blev en trevlig och angenäm familjemedlem hemma hos Schleifenbaums. Dennes karriär tog sin början när han parade sig med grannens foxterriertik. Hon var typen av den hund man kunde se på etiketterna av gamla stenkakor av märket ” His masters voice ”. Hon var redan en åldrig dam som sades vara gammal när hon födde valparna , resultatet av Peters uppvaktning. Valparna ur denna 1:a kull föddes upp i en gammaldags murad bakugn som man kunde elda under. Att så kort efter kriget föda upp en kull valpar var oerhört svårt. Alla människor försökte överleva så gott de kunde så även familjen Schleifenbaum som bodde mycket nödtorftigt. Att sedan kunna hitta bra hem och familjer till valparna var mödosamt.
Den första kullen följdes av fler. Alla de följande valparna hade samma utseende. Ilse Schleifenbaum förstod att det var något speciellt med denna art. Här fanns en hund som inte liknade någon annan ras. Elegant, medelstor, livlig, trogen och pigg på att lära sig något nytt. Den var robust eller som man säger nu för tiden, lätt att vårda, en förutsättning för att överleva just då.
Ilse Schleifenbaum beslöt att föda upp denna nya art av hund och försöka få den erkänd som en egen ras. Hon tog kontakt med Otto Borner. Dessa båda bildade ett intressant team. Ilse Schleifenbaum hade energi och en fingertoppskänsla och Otto Borner hade erfarenhet av duv-och kaninuppfödning samt var mycket förtjust i hundar. Ur de återstående spillrorna efter kriget, hjälpte han dessutom i en ledande ställning att återskapa den tyska hundverksamheten.
Detta team hade ett mödosamt arbete framför sig. Otto Bornos fru vårdade 14 Kromfohrländer i deras lilla enfamiljshus. Ilse Schleifenbaums hyste 10 hundar hos sig. Dessa hundar följde med på hennes mans dagliga skogspromenader. Köpare till den obekanta rasen fanns inte. Unghundarna måste i regel skänkas bort, man kunde ju omöjligt behålla dem alla. För att göra rasen känd besöktes hundutställningar där allmänheten kunde få se dessa hundar.Visningarna av denna lustiga hop nykomlingar som kromfohrländern utgjorde lockades antingen till bifall eller förlöjligande skratt.
Slutligen lyckades i alla fall rasen att erhålla det internationella erkännandet och år 1955 blev Kromfohrländern erkänd som ny egen tysk ras hos FCI.